Intresset i Luleå är stort för bilkyrkogårdar eller bilskrot

av

Mångåriga skrotbilsuppställningar i Luleå som liknat kyrkogårdar för rostiga bilar är inte längre lagliga. Och några nya med licens att visa föråldrade rariteter kommer ingalunda att anläggas. Naturvårdsverket hindrar genom skrotningsförordningen alla sådana idéer.

Bilar som tjänat ut är kategoriserade som klimatriskabelt avfall och måste kasseras och återvinns av en legitimerad skrotningsfirma. Men de enstaka som existerar har ändå omvandlas till stora besöksmål. Majoriteten av bygdens turistnäring baseras på och runt dessa platser. De rostiga fordonen från förr väcker flera åtanke hos en nostalgisk bilägare. Modeller ihopblandade i en härlig sammanblandning. Gamla utgångna bilmodeller kan också skymtas bland buskarna. Så inget motsvarande kan uppbringa den känslan från förr i världen, än dessa platser.

Intresset i Luleå är stort för bilkyrkogårdar eller bilskrot

Inte någon lagenlig kyrkogård för rostiga bilar förekommer nuförtiden i Luleå

Det förekommer flertalet uppställningsställen för skrotade fordonsvrak i landet. Men enbart ett par är behöriga av regionens klimatkansli som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Luleå. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen individer årsvis. Även fast ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla fordon, har ett bygglov, som varar trettio år till.

Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens roll för stället och omhuldas därför på bästa förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma stöd till inrättande av sevärdhet. Här startades en bildemontering under 1950-talet. Handel av brukade bildelar pågick till 1980-talet då deras bilskrot lades ned. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Ungefär tusen annorlunda märken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät gemene man att vandra runt och observera de förlegade klenoderna.

Tragiskt nog har dessa vistelser resulterat i minskade personbilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för skövlare. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som turistattraktion eller miljöförödelse har argumenterats av miljöutskottet. Numera kategoriseras fordonsvrak, som miljövådligt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.

Risk finns för olaglig kyrkogård eller bilskrot för rostiga bilar i Luleå

Ingen i Luleå kommer emellertid att kunna observera personbilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och kontroll, då fordonsägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal fordonsvrak.

De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon fördelade i riket. Och det är förvånande hur förkastligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar solklart om transitplatser. Försakelsen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och olagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.

Relaterade artiklar