Gravplatser för gamla fordon har omvandlas till väldiga attraktioner för alla bilbeundrare på Smögen, som medverkar till en stor del av traktens turistinkomster. Flertalet skrotföretag har prövat att skapa nåt motsvarande genom att magasinera äldre fordon. Välkända fordonsmärken skulle kunna dra till sig fordonsentusiaster från hela Svealand, men Naturvårdsverkets bilskrotningsstadga sätter stopp för sådan tankar.
Och det existerar ”bilkyrkogårdar” med helt andra syften än uppvisande av avdankade bilar för vanliga människor. Flertalet är olagliga fordonsplatser, som är uppenbara att observera. Ledare från Miljöadministrering är blinda eller skyller på andra som skyldiga, varför dessa miljöfarliga ställen jobbar utan besök av någon myndighet. Men det existerar enstaka seriösa företag som fått Miljövårdsverkets tillit att sköta sina antika skrotar i skogen vidare.
Inte någon laglig kyrkogård för rostiga bilar finns nuförtiden på Smögen
Det förekommer flera samlingsområden för uttjänta bilvrak i Sverige. Men blott 2 är certifierade av lokalsamhällets klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Smögen. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen individer varje år. Även fast ett myndighets fastställande om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistnäringens värde för stället och omhuldas för den skull på ultimata vis av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma hjälp till upprättande av attraktion.
Här startades en skrot under 1950-talet. Försäljning av begagnade bildelar ägde rum till åttio-talet då skrotföretaget avvecklades. Skrotbilarna blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen skilda bilmärken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät gemene man att ströva runt och iaktta de gamla sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar resulterat i minskade bilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit populära för tjuvar. Endast stolar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall ses som kulturminne eller klimatförstörelse har debatterats av klimatkommittén. Idag bedöms ett uttjänt fordon, som miljöskadligt avfall. Men så förlegade bilvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Fara existerar för lagstridig gravplats för gamla fordon på Smögen
Inte en själ på Smögen kommer emellertid att kunna betrakta fordon från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att begrava bilen på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga bilskrotar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Bristen på åtgärder från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Båstnäs och Småland.