Ingen tillbakablickande bilägare från Östhammar färdas genom Årjäng eller Ryd utan att besöka någon av de här gravplatser för gamla fordon. Här existerar oräkneliga fordonsvrak från mitten av förra seklet. Förlegade bilar befinner sig om vartannat. Men de föråldrade skönheternas modell går inte att bomma. Man tvingas inte vara bilfantaster för att beundra skrothögarna som omvandlas till rostiga med åren.
Dåtidens fordonstekniker behövde inte fundera på luftresistans eller drivmedelskonsumtion. Så på konstruktions stadiet uppfanns bilar med dimension och form som inte någon gång mer kommer tillverkas. Inte ens i drömmen. Och Bilkyrkogården har blivit ortens turistmagneter. De alstrar årligen de främsta inkomsterna för förutnämnda platser. Så det förundrar ingen, att miljökontoren är glada nuförtiden. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte förväntas. Transportstyrelsen har genom stentuffa återvinningsregler har förbjudit avkomlingar. Beklagligtvis förekommer det massor av olagliga uppsamlingsställen med förlegade bilar. De verkar agera obesvärat, när myndighets personer från Länsstyrelsen inte påverkas på oegentligheterna.
Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon förekommer idag i Östhammar
Det finns många samlingsområden för avdankade personbilar i landet. Men endast ett par är ackrediterade av ortens miljökontor som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Östhammar. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 människor årsvis. Även fast ett departements rådslut om avlägsnande av alla bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens mening för orten och värnas därför på lämpligaste förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma hjälp till upprättande av kulturminnen.
Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av beg. bilkomponenter pågick till 80-talet då skroten lades ned. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät vanligt folk att promenera runt och beskåda de ålderstigna klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar resulterat i minskade bilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit tilltalande för tjuvar. Enbart stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng skall ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har debatterats av klimatkommittén. Idag kategoriseras fordonsvrak, som miljöskadligt avfall. Men så gamla skrotbilar har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Risk finns för lagstridig bilkyrkogård i Östhammar
Inte en själ i Östhammar kommer dock att kunna beskåda personbilar från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 fordon fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då bilägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta finurliga sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Det är förvånande hur bedrövligt dessa uppställningsställen är valda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om transitområden. Avsaknaden på aktioner från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till landets två i särklass förnämsta och olagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.