Den fordonsinnehavare från Storvreta som vill känna en nostalgisk resa i fordonshistorien skall gästa en gravplats för gamla fordon, som är motsatt till en illegal depåer med uttjänta fordon. Här kan man hitta många märken av olika fordonsmodeller från 40-60-talet. Jänkare väldiga som små lastbilar varieras med små bubblor i en salig mix. Det mesta av interiörerna är försvunnen för längesedan och fordonen ser ut som skrothögar. Men de välkända formerna kan man än idag se. Att gravplatserna för antika bilar i Småland och Årjäng har blivit traktens största lockelse är inte förunderligt.
Även ifrågasättande miljöfalanger, som dekreterat om bortforsling av skrotbilarna, har förmåtts förändra inställning på grund av pengarna som bidrar till samhället. Tyvärr har dessa charmiga ställen fått förbjudna anhängare, som verkar bunkra uttjänta bilar. Nya tuffa regler hejdar ändå legitim upprättande. Att skrota bilen med avlämnande av registreringsbevis, skrotintyg med avregistrering samt rensning av miljöhotfullt spill erfordrar andra förordningar. Men de rådande 2 legala aktörerna kommer att underhålla personbilsentusiasterna en lång tid framöver.
Inte en enda legitim gravplats för gamla fordon förekommer idag i Storvreta
Det finns otaliga uppställningsställen för skrotade bilvrak i Sverige. Men enbart ett par är behöriga av bygdens klimatbyrå som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Storvreta. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra modeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 individer årligen. Trots ett kommunalt fastställande om utgallring av alla personbilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens värde för stället och värnas därför på ultimata förfaringssätt av den lokala förvaltningen.
Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft samma undsättning till etablering av kulturminnen. Här startades en bildemontering under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bilkomponenter ägde rum till 1980-talet då skroten avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav gemene man att promenera runt och betrakta de föråldrade klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar resulterat i färre objekt. Särskilt har Vw bubblor varit populära för tjuvar. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland skall ses som turistattraktion eller miljöförstörelse har avhandlas av miljönämnden. Nuförtiden klassas ett uttjänt fordon, som miljöskadligt restprodukt. Men så äldre skrotbilar har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Hot förekommer för illegitim gravplats för gamla fordon i Storvreta
Inte en själ i Storvreta kommer emellertid att kunna betrakta fordon från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då bilinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga besöksmål.
Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Det är överraskande hur dåligt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitområden. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.