Samlingsområden i Skillingaryd för uttjänta bilar är bestämt förbjudna. Men inte de två idag auktoriserade och berömda bilkyrkogårdarna i Småland och Värmland. Några nya kommer emellertid inte någonsin att uppkomma återigen. Miljövårdsverkets bilskrotsförordning att göra sig av med personbilen med återanvändning grusar alla sådana tankar. De förekommande har med tiden fått miljödepartementens samtycke att dra in inkomster till kommunerna. Tiotusentals av lyriska bilägare kör till de avsides ställena varje år.
Med sådant utslag backar också den mest skrikande klimataktivisten. Det är lyckosamt för flertalet beundrare. Rövare och marodörer minskar ändå antalet. Det är först och främst amerikanerna som tilldrar det bästa engagemanget. De bulliga designerna från dessa åkdon saknar jämförelse. Dåtidens fordon skapades av konstruktörer, som inte behövde ta hänsyn på vikter eller bensinförbrukning. Det är enbart en utopi att förvänta sig en ny Ford 5-Window Coupe eller någon annan kopia av dessa 50-tals designade muskelpaket ska återuppstå.
Inte någon lovlig gravplats för gamla fordon existerar nuförtiden i Skillingaryd
Det förekommer många uppställningsställen för kasserade fordon i landet. Men blott 2 är certifierade av platsens miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Skillingaryd. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 människor årsvis. Trots ett kommunalt beslut om utgallring av alla bilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens mening för orten och värnas därför på lämpligaste sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan hjälp till inrättande av sevärdhet. Här grundades en skrotfirma under 1950-talet. Försäljning av beg. delar ägde rum till åttio-talet då skrotföretaget upphörde.
Bilvraken blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var parkerade på annans egendom. Omkring tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, tillät vanligt folk att promenera runt och se de äldre rariteterna. Dessvärre har dessa besök inneburit färre objekt. Speciellt har Volkswagen-bussar varit attraktiva för kriminella. Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har diskuterats av miljönämnden. Nuförtiden klassificeras bilvrak, som miljövådligt restprodukt. Men så gamla fordonsvrak har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för olaglig bilkyrkogård i Skillingaryd
Ingen i Skillingaryd kommer likväl att kunna beskåda fordon från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 personbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då ägarna bestämde sig att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i landet. Och det är häpnadsväckande hur illa dessa uppställningsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitplatser. Bristen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.