Att se en dumpade fordon i naturen är en vämjelse. Men fordonsentusiaster från Vilhelmina attraheras likväl till en bilkyrkogård som pirayor till en köttbit. Och i Sverige finns ett par lovligt etablerade skrotfirmor, som förändrats till uppseendeväckande skrotbils-demonstrationer. Tusentals fordon med skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet finns och offentliggörs för beskådning mellan skog och åkrar. Det är mer än fordonsentusiaster som hedrar muskelpaketen och formgivningar av de amerikanska giganterna.
Välskapta bulliga konturer och enorma motorer var den tidens normer för en kompetent skapelse. Verken uppskattas ännu av tiotusentals turister årsvis. Bilkyrkogårdarna har förvandlas till samhällets mjölkko och frambringar de främsta turistpengarna. Dessa vinster har också minskat klimatkämparna fordran på bärgning och upphörande av verksamheterna. Men en etablering eller expansion av en sådan anordning är helt spärrad igenom Länsstyrelsens begäran att kassera en färdiganvänd skrotbil för recycling.
Inte en enda legitim bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Vilhelmina
Det finns flertalet uppställningsområden för avdankade bilvrak i landet. Men enbart två är legitimerade av lokalsamhällets klimatkontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Vilhelmina. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 individer varje år. Fastän ett departements rådslut om utrensning av alla bilar, har ett medgivande, som varar till 2050.
Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens innebörd för platsen och värnas därför på ultimata vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma undsättning till inrättande av sevärdhet. Här startades en skrot under 1950-talet. Säljande av begagnade bilreservdelar höll på till 80-talet då verksamheten upplöstes. Bilvraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen olika bilmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, medgav vanligt folk att vandra omkring och betrakta de ålderstigna rariteterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade bilar. Först och främst har Volkswagen-bussar varit tilltalande för tjuvar. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har debatterats av klimatdelegationen. Nu för tiden kategoriseras ett uttjänt fordon, som miljögiftigt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Fara existerar för olaglig bilkyrkogård i Vilhelmina
Inte någon i Vilhelmina kommer dock att kunna observera bilar från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då ägarna bestämde sig att begrava fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är överraskande hur uselt dessa samlingsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om samlingsställen. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Ryd.