Illegitima ihopsamlingsutrymme med personbilar i Viskafors opponeras av Länsstyrelsen. Men ett par gravplatser för gamla fordon i Sverige finns kvar i och med den höga behållningen till kommunens ekonomi. Bygden kring Småland och Årjäng har förvandlas till hela landets jättelika sevärdhet. Att betrakta på de väldigt åtgångna vraken från 1950-talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Eventuellt är det amerikanska rackare, som får den fanatiska bilinnehavaren att bli trånande. Och det har vi förståelse för.
Formgivare, som var fordonsdesigner, skapade personbilar med enbart utseende som ideal. Massiva läckra muskelstinna personbilar med motiv på bagageluckan lanserades med överdådig prakt. När en återblickande gäst drömmer om dåtiden, minns han inte på de stora miljöproblemen sådana fordon skulle framkalla med dagens klimatfilosofi. Och där förbjudna områden med uttjänta bilar är en gastkramning för aktivister. Men föreställningar och fantasier fördärvar inte naturen. Så den rogivande promenaden omkring de rostangripna uttjänta fordonen är som att födas på nytt. Och kommunens penningförråd stiger med varje besökare.
Inte en enda lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Viskafors
Det existerar otaliga ihopsamlingsplatser för uttjänta bilar i landet. Men enbart två är certifierade av bygdens klimatkansli som bestående gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Viskafors. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen individer varje år. Trots ett kommunalt rådslut om tömmande av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens roll för orten och vårdas därför på ultimata vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft likadan undsättning till etablering av sevärdhet. Här startades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet.
Handel av beg. bilkomponenter pågick till 80-talet då skroten upphörde. Vraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att vandra omkring och se på de gamla rariteterna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar medfört minskade personbilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit populära för plundrare. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall ses som turistattraktion eller klimatförstörelse har debatterats av klimatdelegationen. Numera kategoriseras bilvrak, som miljövådligt avfall. Men så gamla bilvrak har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara existerar för illegitim bilkyrkogård i Viskafors
Ingen i Viskafors kommer ändå att kunna se bilar från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 skrotbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då bilinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga besöksmål. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Och det är förvånande hur uselt dessa uppställningsplatser är valda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsplatser. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Småland.