Någon bilkyrkogård eller bilskrot i Vagnhärad kan inte förväntas

av

Ingen nostalgisk bilägare från Vagnhärad färdas genom Värmland eller Kyrkö Mosse utan att gästa någon av de här bilkyrkogårdar. Här existerar otaliga skrotbilar från 40-talet och framåt. Ålderstigna fordonsvrak befinner sig om vartannat. Men de gamla ljuvligheternas form går inte att missa. Man behöver inte vara bilfantaster för att uppskatta karosserna som blivit rostiga med tiden.

Dåtidens fordonsbyggare var inte behov av att fundera på luftmotstånd eller bensinkonsumtion. Så på ritbrädet uppfanns personbilar med storlek och gestaltning som inte någonsin mer kommer fabriceras. Inte ens i fantasin. Och Gravplatsen för gamla fordon har förvandlas till samhällets turistmagneter. De alstrar årligen de främsta vinsterna för förutnämnda ställen.

Så det förvånar ingen, att miljöämbetsverken är glada nuförtiden. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte förväntas. Miljövårdsverket har genom stenhårda skrotningsförordningar har lagt locket på för ivriga efterföljare. Beklagligtvis finns det flera olagliga insamlingsområden med äldre bilar. De tycks agera oberört, när myndighets personer från Länsstyrelsen inte påverkas på lagöverträdelserna.

Ingen lagenlig bilkyrkogård finns i dag i Vagnhärad

Det förekommer otaliga uppställningsplatser för kasserade vrak i Sverige. Men enbart ett par är behöriga av ortens klimatkansli som permanenta bilkyrkogårdar för resenärer från Vagnhärad. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen individer årsvis.

Trots ett departements fastställande om avlägsnande av alla bilar, har ett medgivande om bilskrot, som varar till 2050. Det om inget är ett bevis på turistnäringens betydelse för stället och skyddas för den skull på ultimata vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma stöd till etablering av sevärdhet. Här skapades en skrot under 1950-talet. Försäljning av brukade reservdelar höll på till 1980-talet då verksamheten upplöstes. Vraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans egendom.

Typ tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, medgav vanligt folk att promenera runt och observera de föråldrade rariteterna. Tragiskt nog har dessa besök inneburit färre bilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit lockande för kriminella. Enbart dörrmattor har kvarlämnats.

Någon bilkyrkogård eller bilskrot i Vagnhärad kan inte förväntas

Om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har argumenterats av miljöutskottet. Numera bedöms ett uttjänt fordon, som klimatvådligt avfall. Men så ålderstigna vrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Risk finns för lagstridig kyrkogård med rostiga bilar i Vagnhärad

Inte någon i Vagnhärad kommer dock att kunna betrakta fordon från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och kontroll, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga besöksmål.

Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Och det är överraskande hur uselt dessa ihopsamlingsställen är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Försakelsen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Ryd.

Andra artiklar