Inte någon i Sundbyberg vill söka upp illegitima och naturfarliga ihopsamlingsområden för skrotbilar. Men det är mångas fantasi att hälsa på en bilkyrkogård. Alla trånande bilägare har drömmar om tiden, då de mulliga och bensinslukande odjuren introducerades. På den svenska kommersen var nord amerikanska fordonsmärken ledande.
Det är resterna från dessa märken, som dra till sig besökare till rikets två behöriga upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få beskåda ett gammalt lysande muskelpaket rullande i vardagen är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar förekommer ett helt koppel av riktiga förebilder från otroliga skapelser. En tur mellan dessa dyrbarheter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är en rening för själen. Det är inte behövligt att tänka på överhängande miljöproblem med nutidens äldre bilar. Bara trivas av de bulliga arkitekturerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte en enda lagenlig bilkyrkogård existerar nuförtiden i Sundbyberg
Det existerar många ihopsamlingsställen för kasserade fordon i Sverige. Men enbart 2 är auktoriserade av platsens klimatkontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Sundbyberg. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årsvis. Fastän ett departements rådslut om avlägsnande av alla bilar, har ett godkännande, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistverksamhetens värde för platsen och värnas följaktligen på ultimata sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft likadan assistans till etablering av sevärdhet.
Här skapades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av begagnade delar pågick till 1980-talet då verksamheten lades ned. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen skilda bilmärken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät vanligt folk att ströva omkring och se de äldre sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa besök inneburit minskade bilar. Särskilt har Saab V-4 varit lockande för skövlare. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs ska ses som kulturminne eller miljöförödelse har argumenterats av miljökommittén. Numera bedöms en utjänad bil, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Risk finns för illegitim kyrkogård med rostiga bilar i Sundbyberg
Inte en själ i Sundbyberg kommer ändå att kunna observera bilar från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Det är överraskande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsplatser är valda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Bristen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.