När man ser en förbjuden uppställningsställe med uttjänta bilar från Skurup är det är inte konstigt, att en påhälsning hos en bilkyrkogård ger en återblickande av sällan känt slag. De väldigt åtgångna stålskeletten från bilar på andra sidan av Atlanten påminner om en tidsperiod som flertalet inte upplevt, men nog fantiserar om. Men tidsperioden för sådana uppkäftiga personbilar är förbi. Premisserna för klimat och fordonsåtgång har helt förändrats, även på den nord amerikanska marknaden. Bastanta men otroligt eleganta åkdon är ett minne blott. Det är dessa minnen eller drömmar som triggas hos en glödande turist. Att påträffa rostiga rester efter en alldaglig typexempel förtar inte känslan om en skapelse som inte någon gång kommer tillbaka.
Till följd av de många årliga turisterna har 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Värmland lyckats få varaktigt behörighet för rörelsen. Ortens ackumulerade inkomster från dessa får också en nitisk klimatsjäl att reflektera. Men på nåt ställe har tongångarna varit höga. Att söka auktorisation för en upprättande är däremot förgäves. förbjudna samlingsområde, som naturmässigt kan jämföras med gravplatser för gamla fordon med skrotbilar, är ett stigande problem, som verkar vara komplicerat att bestrida.
Inte någon lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Skurup
Det förekommer flera uppställningsområden för skrotade personbilar i Sverige. Men endast ett par är auktoriserade av lokalsamhällets klimatkansli som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resande från Skurup. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen individer varje år. Även fast ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens mening för orten och omhuldas därför på lämpligaste sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma stöd till upprättande av kulturminnen.
Här grundades en skrot under 1950-talet. Säljande av beg. bildelar fortgick till åttio-talet då skroten upplöstes. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät privat personer att vandra omkring och betrakta de förlegade rariteterna. Tyvärr har dessa besök inneburit färre fordon. Först och främst har Volkswagen-bussar varit tilltalande för skövlare. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller miljöförstörelse har debatterats av klimatnämnden. Numera kategoriseras en uttjänad bil, som klimatgiftigt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot finns för lagstridig bilkyrkogård i Skurup
Inte en själ i Skurup kommer likväl att kunna beskåda personbilar från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och kontroll, då bilägarna beslöt att jordfästa fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har haft dolda lockelse. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Och det är förbluffande hur illa dessa samlingsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om samlingsställen. Bristen på åtgärder från betrodd polis är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och olagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Småland.