Att se en dumpade fordon i skog och mark är en olust. Men raggare från Älmhult attraheras ändå till en kyrkogård för rostiga bilar som flugor till en sockerbit. Och i Småland och Värmland förekommer ett par legitimt grundade skrotföretag, som förvandlats till rena rama bil-demonstrationer. Åtskilliga personbilar med annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet förekommer utspridda för begrundan emellan träd och buskar.
Det är fler än raggare som högaktar storlekar och formar av de amerikanska giganterna. Fina runda konturer och stora muskler var den tidens direktiv för en kompetent vara. Skörden avgudas fortfarande av 10 000-tals turister årligen. Bilkyrkogårdarna har övergått till hemkommunernas stora inkomstkälla och alstrar de bästa besöksintäkterna. Dessa förtjänster har även hindrat naturvännernas begäran på hämtning och avveckling av aktiviteterna. Men en etablering eller utvidgning av en sådan anläggning är helt blockerad igenom Länsstyrelsens fordran att göra sig av med en uttömd bil för recycling.
Ingen laglig kyrkogård för rostiga bilar förekommer nuförtiden i Älmhult
Det finns många uppställningsplatser för kasserade bilvrak i Sverige. Men endast 2 är auktoriserade av traktens miljökansli som varaktiga bilkyrkogårdar för resenärer från Älmhult. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen människor årsvis. Fastän ett samhällsorgans fastställande om utgallring av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens betydelse för stället och omhuldas därför på bästa vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma hjälp till inrättande av attraktion. Här skapades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av begagnade bilkomponenter fortgick till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter viss omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans egendom.
Omkring tusen annorlunda märken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät allmänheten att knalla omkring och beskåda de föråldrade sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar medfört färre objekt. Speciellt har Vw bubblor varit åtråvärda för skövlare. Enbart dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har argumenterats av klimatdelegationen. Idag bedöms ett uttjänt fordon, som miljöfarligt restprodukt. Men så äldre vrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Hot förekommer för olaglig bilkyrkogård i Älmhult
Inte en själ i Älmhult kommer dock att kunna betrakta bilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 skrotbilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsägarna tog beslutet att dölja bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Och det är överraskande hur förkastligt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Trafikverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om transitplatser. Försakelsen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till landets 2 i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.