Den bilägare från Dalsjöfors som vill uppleva en nostalgisk resa i personbilshistorien skall besöka en gravplats för gamla fordon, som är tvärsom till en illegitim upplag med skrotbilar. Här kan man påträffa många bilmodeller av olika märken från 40-60-talet. Amerikanare enorma som små lastbilar ihopblandas med små europeiska i en mäktig blandning. Det mesta av inredningarna är väck för längesedan och bilarna ser ut som stålskelett.
Men de klassiska formerna kan man alltjämt skönja. Att bilkyrkogårdarna i Småland och Värmland har omvandlas till bygdens främsta dragplåster är inte förunderligt. Även granskande klimatgrupper, som dekreterat om hämtning av vraken, har förmåtts ändra inställning tillföljd av intäkterna som bidrar till samhället. Beklagligtvis har dessa charmfulla ställen fått förbjudna anhängare, som tycks hamstra kasserade personbilar. Nya tuffa lagar hindrar ändå laglig etablering. Att återvinna fordonet med inlämnande av registreringsbevis, skrotningsintyg med avregistrering samt sanering av klimathotfullt avfall kräver andra regler. Men de nuvarande 2 legala aktörerna kommer att underhålla personbilsälskarna i framtiden.
Inte en enda tillåten kyrkogård för rostiga bilar förekommer nuförtiden i Dalsjöfors
Det finns många samlingsställen för uttjänade fordonsvrak i landet. Men enbart 2 är certifierade av bygdens klimatkansli som permanenta bilkyrkogårdar för trafikanter från Dalsjöfors. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals modeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor varje år. Trots ett samhällsorgans fastställande om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens roll för orten och värnas således på ultimata vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma hjälp till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Handel av brukade reservdelar fortgick till 1980-talet då verksamheten upphörde.
Vraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen olika fordonsmärken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att gå omkring och se på de ålderstigna rariteterna. Olyckligtvis har dessa besök inneburit minskade fordon. Först och främst har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för plundrare. Bara stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har argumenterats av miljönämnden. Nuförtiden klassas bilvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självrensats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Fara existerar för lagstridig bilkyrkogård i Dalsjöfors
Ingen i Dalsjöfors kommer likväl att kunna betrakta fordon från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsägarna beslöt att begrava fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Och det är överraskande hur uselt dessa uppställningsområden är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om samlingsområden. Försakelsen på ingripanden från betrodd polis är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.