Olagliga insamlingsutrymme med bilar i Jokkmokk bekämpas av Länsstyrelsen. Men 2 gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland lever vidare på grund av den höga inkomsten till ortens penningkista. Samhället omkring Ryd och Årjäng har övergått till hela länens jättelika sevärdhet.
Att betrakta på de rostangripna vraken från mitten av 1900 talet är att resa tillbaka med tiden. Möjligtvis är det amerikanska monster, som får den ofördragsamma fordonsinnehavaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Produktutformare, som var fordonsarkitekter, skapade personbilar med bara utseende som förebild. Bastanta vackra bränsleslukande fordon med eldsflammor på dörrarna presenterades med storslagenhet.
När en nostalgisk turist har drömmar sig bakåt i tiden, reflekterar han inte på de gigantiska miljöproblematiken sådana bjässar skulle vålla med dagens klimatperspektiv. Och där olagliga områden med fordon är en hemsk upplevelse för aktivister. Men tankar och fantasier försämrar inte miljön. Så den avkopplande promenaden runt de väldigt åtgångna fordonsvraken är en lisa för själen. Och ortens kassa ökar med varje besökare.
Ingen legitim bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Jokkmokk
Det existerar några ihopsamlingsområden för ratade vrak i Sverige. Men endast 2 är behöriga av traktens miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för resenärer från Jokkmokk. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals modeller från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen personer årligen.
Även fast ett kommunalt rådslut om elimination av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det om inget är ett bevis på turistnäringens innebörd för orten och värnas således på lämpligaste förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma stöd till etablering av sevärdhet. Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bildelar ägde rum till 1980-talet då skroten upplöstes. Bilvraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Typ tusen annorlunda fordonsmodeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät allmänheten att ströva omkring och iaktta de äldre klenoderna. Dessvärre har dessa påhälsningar medfört minskade bilar. Särskilt har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för kriminella. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har argumenterats av miljöutskottet. Numera klassificeras fordonsvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för lagstridig bilkyrkogård i Jokkmokk
Inte någon i Jokkmokk kommer dock att kunna observera fordon från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava bilen på detta finurliga sätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Och det är häpnadsväckande hur uselt dessa samlingsområden är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om samlingsplatser. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass belevade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.