Ingen återblickande ägare från Bromölla färdas igenom Värmland eller Ryd utan att besöka en av dessa kyrkogårdar för rostiga bilar. Här förekommer hundratals vrak från 40-talet och framåt. Gamla bilar befinner sig utan ordning. Men de gamla ljuvligheternas form går inte att undgå. Man tvingas inte vara raggare för att beundra stålskeletten som övergått till väldigt åtgångna med tiden. Dåtidens bilkonstruktörer var inte behov av att fundera på luftfriktion eller bränslekonsumtion. Så på ritbrädet formades personbilar med dimension och skepnad som aldrig mer kommer framställas.
Inte ens i drömmen. Och Kyrkogården för rostiga bilar har förvandlas till ortens stora besöksmål för turister. De skapar årligen de största vinsterna för berörda ställen. Så det förvånar ingen, att klimatkontoren sätter tummen upp nuförtiden. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte hoppas på. Länsstyrelsen har via stentuffa bilskrotningslagar har lagt locket på för ivriga efterföljare. Tragiskt nog finns det en del illegitima insamlingsområden med gamla skrotbilar. De verkar handla oberört, när inspektörer från Transportstyrelsen inte reagerar på lagöverträdelserna.
Ingen legitim kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Bromölla
Det finns många ihopsamlingsställen för ratade bilar i landet. Men blott 2 är behöriga av traktens miljöavdelning som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resande från Bromölla. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra modeller från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer årligen. Även fast ett departements fastställande om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens roll för platsen och värnas därför på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan undsättning till inrättande av attraktion. Här grundades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av begagnade delar fortgick till 80-talet då skrotföretaget lades ned.
Vraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans egendom. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät vanligt folk att ströva runt och observera de föråldrade sevärdheterna. Tyvärr har dessa påhälsningar inneburit färre bilar. Särskilt har Saab V-4 varit omtyckta för plundrare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Värmland ska betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har debatterats av miljönämnden. Nu för tiden bedöms ett uttjänt fordon, som klimatgiftigt avfall. Men så förlegade fordonsvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Risk förekommer för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Bromölla
Inte någon i Bromölla kommer dock att kunna se objekt från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att dölja bilen på detta sluga vis. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Och det är förvånande hur uselt dessa samlingsområden är valda. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Bristen på aktioner från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.