Den fordonsägare från Brunna som vill vara med om en tillbakablickande resa i bilhistorien bör gästa en kyrkogård för rostiga bilar, som är motsatsen till en illegitim uppställningsplats med uttjänta fordon. Här kan man finna hundratals bilmärken av annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet. Amerikanare stora som små lastbilar ihopblandas med små europeiska i en salig sammanblandning.
En stor mängd av inredningarna är väck för längesedan och fordonen liknar stålskelett. Men de klassiska strukturen kan man alltjämt se. Att gravplatserna för antika bilar i Småland och Värmland har omvandlas till regionens största sevärdhet är inte förunderligt. Dessutom har kritiska klimatfalanger, som föreskrivit om bärgning av fordonsvraken, har tvingats ändra förhållningssätt som ett resultat av inkomsterna som bidrar till samhället. Tragiskt nog har dessa attraktiva platser fått olagliga efterföljare, som verkar bunkra skrotbilar. Nya solida krav avbryter emellertid legal inrättande. Att kassera bilen med avlämnande av reg. bevis, bilskrotsintyg med avregistrering samt rengöring av miljöskadligt avfall fordrar andra stadgar. Men de rådande 2 legitima aktörerna kommer att roa personbilsälskarna även fortsättningsvis.
Inte en enda lagenlig kyrkogård för rostiga bilar förekommer nu för tiden i Brunna
Det förekommer några samlingsområden för uttjänta bilar i Sverige. Men blott två är ackrediterade av lokalsamhällets miljökansli som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Brunna. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 personer årligen. Även fast ett samhällsorgans beslut om tömmande av alla personbilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens mening för stället och omhuldas således på lämpligaste sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma undsättning till inrättande av attraktion.
Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilkomponenter ägde rum till 1980-talet då bilskroten avvecklades. Bilvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen skilda märken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät privat personer att gå omkring och se på de gamla sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök medfört färre bilar. Först och främst har Saab V-4 varit populära för kriminella. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljökatastrof har argumenterats av klimatdelegationen. Numera rangordnas skrotbil, som miljögiftigt avfall. Men så äldre bilvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för olaglig bilkyrkogård i Brunna
Inte någon i Brunna kommer likväl att kunna beskåda bilar från de mest välkända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 fordon fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då bilägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft dolda besöksmål. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i landet. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa samlingsområden är valda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om samlingsställen. Försakelsen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass förnämsta och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.