Miljövårdsverket tillstyrker ingen bilkyrkogård i Hällbybrunn

När man kollar upp en olaglig uppsamlingsställe med fordonsvrak från Hällbybrunn är det är inte underligt, att en påhälsning hos en gravplats för gamla fordon innebär en återblickande av sällan känt slag. De rostangripna stålskeletten från bilar på andra sidan av Atlanten påminner om en tidsperiod som flertalet inte upplevt, men eventuellt fantiserar om. Men tidsperioden för dylika uppkäftiga personbilar är till ända. Förutsättningarna för miljö och bilkonsumtion har fullkomligt ändrats, också på den nord amerikanska handeln.

Bastanta men otroligt stilfulla muskelknippen är ett minne blott. Och det är dessa minnen eller förhoppningar som upplivas hos en begeistrad gäst. Att påträffa rostiga kvarlevor efter en primitiv typexempel förtar inte uppfattningen om en design som inte någon gång kommer åter. I och med de flesta årliga turisterna har 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Båtnäs lyckats få bestående medgivande för rörelsen. Ortens samlade inkomster från dessa får även en rabiat klimataktivist att fundera. Men på nåt ställe har meningsutbytet varit högljudda. Att söka tillstånd för en nyetablering är emellertid lönlöst. illegitima insamlingsställen, som miljöenligt kan jämföras med bilkyrkogårdar med personbilar, är ett ökande bekymmer, som verkar vara komplicerat att slåss mot.

Inte en enda legitim bilkyrkogård finns idag i Hällbybrunn

Det finns många samlingsställen för uttjänade bilvrak i landet. Men enbart två är behöriga av lokalsamhällets klimatbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Hällbybrunn. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årligen. Även fast ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla fordon, har ett godkännande, som fortlöper till 2050.

Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens mening för stället och omhuldas för den skull på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma assistans till etablering av kulturminnen. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av begagnade bilkomponenter höll på till 80-talet då bilskroten upplöstes. Bilvraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen olika bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät gemene man att knalla runt och betrakta de föråldrade klenoderna. Sorgligt nog har dessa vistelser medfört färre objekt. Speciellt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för plundrare. Bara stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har diskuterats av klimatutskottet. Nu för tiden klassas ett uttjänt fordon, som klimatvådligt restprodukt. Men så äldre vrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Risk förekommer för förbjuden gravplats för gamla fordon i Hällbybrunn

Ingen i Hällbybrunn kommer ändå att kunna se personbilar från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 fordon fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då fordonsägarna bestämde sig att begrava bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Och det är häpnadsväckande hur uselt dessa samlingsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitplatser. Försakelsen på åtgärder från betrodd polis är närmast katastrofal och sporrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till landets två i särklass belevade och olagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Ryd.

En nyetablerad bilkyrkogård i Huddinge kommer aldrig på kartan

En nyetablerad bilkyrkogård i Huddinge kommer aldrig på kartan

Ingen i Huddinge vill söka upp illegala och miljöfarliga ihopsamlingsplatser för fordon. Men det är fleras fantasi att besöka en bilkyrkogård. Alla återblickande bilägare fantiserar om tidsskedet, då de bulliga och bensinslukande vidundren infördes.

Miljön på en bilkyrkogård är bättre än dumpade vrak i Botkyrka

Miljön på en bilkyrkogård är bättre än dumpade vrak i Botkyrka

Den fordonsägare från Botkyrka som vill vara med om en nostalgisk tur i personbilshistorien bör gästa en kyrkogård för rostiga bilar, som är tvärtom till en illegitim upplag med kasserade personbilar. Här kan man lokalisera många märken av olika märken från 40-60-talet.