När man ser en förbjuden uppsamlingsställe med bilvrak från Bjärred är det är inte egendomligt, att en påhälsning hos en kyrkogård för rostiga bilar innebär en tillbakablickande som man inte ofta känner. De rostiga skrothögarna från jänkare erinrar om en tidsperiod som de flesta inte varit med om, men kanske fantiserar om. Men perioden för sådana uppkäftiga personbilar är slut. Förutsättningarna för miljö och fordonsekonomin har helt förändrats, även på den nord amerikanska marknaden. Bastanta men ofattbart stilfulla åkdon är i det förflutna. Och det är dessa hågkomsterna eller drömmar som väcks hos en hänförd gäst. Att påträffa rostiga rester efter en alldaglig form dämpar inte uppfattningen om ett verk som aldrig kommer tillbaka.
Som ett resultat av de många årliga gästerna har 2 bilkyrkogårdar i Kyrkö Mosse och Värmland lyckats få varaktigt tillåtelse för aktiviteten. Samhällets förenade vinster från dessa får dessutom en nitisk klimatkämpe att fundera. Men på något ställe har tongångarna varit kraftiga. Att få medgivande för en etablering är emellertid meningslöst. illegala uppställningsutrymme, som klimatenligt kan liknas med gravplatser för gamla fordon med skrotbilar, är ett tilltagande besvär, som verkar vara besvärligt att slåss mot.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon existerar i dag i Bjärred
Det förekommer flertalet uppställningsställen för kasserade personbilar i Sverige. Men endast 2 är legitimerade av ortens klimatkontor som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Bjärred. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen människor årsvis. Även fast ett departements rådslut om utrensning av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050.
Det är verkligen ett kvitto på turistverksamhetens innebörd för stället och skyddas således på bästa vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan stöd till upprättande av attraktion. Här grundades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av begagnade reservdelar fortgick till 1980-talet då skroten lades ned. Bilvraken blev kvarlämnade efter särskild tvångsförflyttning av bilar, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen skilda bilmodeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att ströva runt och observera de föråldrade sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar resulterat i färre personbilar. Framför allt har Saab V-4 varit tilltalande för plundrare. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som kulturminne eller klimatförstörelse har debatterats av klimatnämnden. Numera bedöms bilvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara finns för förbjuden bilkyrkogård i Bjärred
Inte någon i Bjärred kommer emellertid att kunna beskåda objekt från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 fordon fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då bilägarna bestämde sig att begrava bilen på detta sluga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs brott avvecklades och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Och det är förbluffande hur förkastligt dessa uppställningsställen är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar glasklart om transitområden. Avsaknaden på handlanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass högättade och legitima gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.