Den ägare från Bjuv som vill erfara en tillbakablickande färd i personbilshistorien bör besöka en kyrkogård för rostiga bilar, som är motsatsen till en förbjuden uppställningsplats med kasserade personbilar. Här kan man finna hundratals bilmodeller av olika bilmärken från 40-60-talet. Jänkare enorma som hus varieras med små europeiska i en väldig mix. Det mesta av inredningarna är borta för länge sedan och karosserna ser ut som skrothögar.
Men de klassiska strukturen kan man alltjämt skönja. Att gravplatserna för antika bilar i Kyrkö Mosse och Båtnäs har övergått till ortens bästa turistattraktion är inte så konstigt. Till och med granskande miljödivisioner, som föreskrivit om borttransport av skrotbilarna, har förmåtts byta attityd till följd av intäkterna som kommer orten till gagn. Olyckligtvis har dessa charmfulla ställen fått förbjudna efterföljare, som verkar samla på uttjänta bilar. Nya hårda föreskrifter hindrar emellertid laglig upprättande. Att kassera personbilen med avlämnande av reg. bevis, skrotningsintyg med avregistrering samt upprensning av naturfarofyllt avfall fordrar andra regler. Men de nuvarande 2 lagliga fordonsplatserna kommer att roa bilentusiasterna även fortsättningsvis.
Inte en enda legitim gravplats för gamla fordon finns i dag i Bjuv
Det förekommer otaliga ihopsamlingsplatser för uttjänta vrak i Sverige. Men blott 2 är legitimerade av traktens miljöavdelning som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resande från Bjuv. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 människor årligen. Trots ett samhällsorgans beslut om elimination av alla bilar, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens värde för platsen och skyddas således på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma undsättning till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bilskrot under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bilkomponenter fortgick till 1980-talet då bilskroten upphörde.
Fordonsvraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen olika bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att ströva omkring och iaktta de gamla rariteterna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Speciellt har Vw bubblor varit omtyckta för tjuvar. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller klimatförödelse har debatterats av miljökommittén. Nuförtiden rangordnas fordonsvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så ålderstigna vrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Fara finns för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Bjuv
Inte någon i Bjuv kommer ändå att kunna observera personbilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då bilägarna beslöt att dölja bilen på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i riket. Och det är förvånande hur dåligt dessa samlingsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om samlingsområden. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.