När man kollar upp en förbjuden uppsamlingsställe med uttjänta bilar från Påarp är det är inte underligt, att en påhälsning hos en kyrkogård för rostiga bilar medför en tillbakablickande som man inte ofta känner. De väldigt åtgångna skrothögarna från amerikanare får en att minnas om en tidsperiod som flertalet inte varit med om, men kanske har drömmar om. Men tidsperioden för sådana uppkäftiga personbilar är förbi. Förutsättningarna för klimat och bilekonomin har fullkomligt förvandlats, även på den nord amerikanska handeln.
Massiva men fantastiskt stilenliga ekipage är en förgången tidsperiod. Det är dessa minnesbilderna eller förhoppningar som väcks hos en ivrig turist. Att lokalisera rostiga rester efter en enkel typexempel fråntar inte förnimmelsen om en design som inte någon gång kommer tillbaka. I och med de många årliga turisterna har 2 bilkyrkogårdar i Kyrkö Mosse och Årjäng lyckats få varaktigt tillstånd för aktiviteten. Kommunens förenade förtjänster från dessa får dessutom en nitisk miljökämpe att fundera. Men på nåt ställe har diskussionen varit högljudda. Att få tillåtelse för en nyetablering är däremot lönlöst. olagliga ihopsamlingsställen, som klimatmässigt kan jämställas med kyrkogårdar för rostiga bilar med fordon, är ett stigande bekymmer, som tycks vara besvärligt att bekämpa.
Inte någon tillåten gravplats för gamla fordon finns i dag i Påarp
Det förekommer flera ihopsamlingsområden för uttjänade bilar i landet. Men enbart två är legitimerade av ortens miljöbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Påarp. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen människor årligen.
Även fast ett departements rådslut om utgallring av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens innebörd för orten och vårdas för den skull på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma stöd till inrättande av attraktion. Här skapades en skrot under 1950-talet. Försäljning av brukade bilkomponenter ägde rum till åttio-talet då bilskroten upplöstes. Fordonsvraken blev orörda efter särskild omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda märken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät allmänheten att knalla runt och beskåda de förlegade klenoderna. Tyvärr har dessa besök inneburit färre personbilar. Först och främst har Volkswagen-bussar varit lockande för kriminella. Endast inredningar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som kulturminne eller miljöförstörelse har debatterats av klimatkommittén. Numera klassificeras en utjänad bil, som miljöskadligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självsanerats och klimatproblem har sanerats från marken.
Hot förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Påarp
Inte någon i Påarp kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 personbilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och kontroll, då fordonsägarna tog beslutet att dölja bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon spridda i riket. Det är överraskande hur bedrövligt dessa uppställningsställen är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsområden. Avsaknaden på aktioner från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.