Den fordonsägare från Botkyrka som vill vara med om en nostalgisk tur i personbilshistorien bör gästa en kyrkogård för rostiga bilar, som är tvärtom till en illegitim upplag med kasserade personbilar. Här kan man lokalisera många märken av olika märken från 40-60-talet. Amerikanare gigantiska som små lastbilar ihopblandas med små europeiska i en väldig kombination. Det mesta av inredningarna är försvunnen för längesedan och bilarna ser ut som rost skrot.
Men de välkända designerna kan man än idag se. Att skrot-kyrkogårdarna i Småland och Båtnäs har övergått till regionens största besöksmål är inte häpnadsväckande. Dessutom har kritiska miljöavdelningar, som dekreterat om borttransport av vraken, har tvingats byta inställning på grund av pengarna som rullar in till kommunen. Tragiskt nog har dessa charmiga ställen fått illegitima anhängare, som verkar samla på kasserade personbilar. Nya tuffa krav hindrar ändå legitim upprättande. Att återvinna fordonet med avlämnande av registreringsbevis, skrotintyg med avfärdande från bilregistret samt sanering av klimatfarofyllt avfall erfordrar andra stadgar. Men de rådande 2 lagliga fordonsplatserna kommer att underhålla personbilsentusiasterna i framtiden.
Inte någon laglig kyrkogård för rostiga bilar finns idag i Botkyrka
Det förekommer flera uppställningsställen för uttjänta fordonsvrak i landet. Men blott ett par är ackrediterade av bygdens klimatkansli som bestående bilkyrkogårdar för resande från Botkyrka. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals modeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Fastän ett samhällsorgans fastställande om avlägsnande av alla fordon, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens mening för platsen och omhuldas för den skull på lämpligaste förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma hjälp till etablering av attraktion. Här grundades en skrotfirma under 1950-talet. Försäljning av beg. reservdelar fortgick till åttio-talet då verksamheten upphörde. Skrotbilarna blev orörda efter viss tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans mark.
Cirka tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät vanligt folk att gå runt och se de förlegade rariteterna. Beklagligtvis har dessa vistelser inneburit minskade personbilar. Först och främst har Vw bubblor varit attraktiva för plundrare. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland skall ses som kulturminne eller klimatförödelse har debatterats av miljödelegationen. Numera kategoriseras en utjänad bil, som miljöskadligt restprodukt. Men så äldre bilvrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Fara förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Botkyrka
Ingen i Botkyrka kommer dock att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då bilägarna tog beslutet att dölja fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är förvånande hur förkastligt dessa uppställningsställen är valda. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitområden. Försakelsen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass belevade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.