Illegala samlingsutryme med skrotbilar i Veberöd opponeras av Miljöpartiet. Men två gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland finns kvar i och med den stora behållningen till ortens penningkista. Samhället kring Småland och Årjäng har omvandlas till hela Sveriges ofantliga sevärdhet. Att skåda på de rostiga fordonsvraken från 1950-talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Kanske är det amerikanska monster, som får den fanatiska fordonsinnehavaren att bli nostalgisk.
Och med allt rätt. Produktutformare, som var bilarkitekter, skapade bilar med endast stil som ideal. Massiva välskapta starka personbilar med miss Universum på bagageluckan presenterades med puka och trumpeter. När en tillbakablickande gäst har drömmar sig bakåt i tiden, minns han inte på de enorma klimatproblemen sådana odjur skulle förorsaka med dagens miljösynsätt. Och där illegitima områden med bilar är en hemsk upplevelse för aktivister. Men tankar och drömmar försvagar inte omgivningen. Så den avslappnande vandringen kring de rostangripna uttjänta fordonen är som att födas på nytt. Och ortens kassa blir större för varje turist.
Inte någon lagenlig bilkyrkogård finns nuförtiden i Veberöd
Det existerar några uppställningsområden för kasserade vrak i Sverige. Men endast ett par är legitimerade av lokalsamhällets miljökansli som bestående bilkyrkogårdar för resenärer från Veberöd. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra märken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen personer varje år. Fastän ett departements fastställande om elimination av alla personbilar, har ett medgivande, som varar trettio år till.
Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens värde för orten och värnas således på ultimata vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan stöd till upprättande av attraktion. Här skapades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av beg. reservdelar pågick till åttio-talet då skrotföretaget upphörde. Vraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Omkring tusen annorlunda märken från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät allmänheten att ströva runt och se på de förlegade sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa vistelser medfört minskade objekt. Särskilt har Volkswagen-bussar varit begärliga för skövlare. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har argumenterats av klimatkommittén. Nuförtiden kategoriseras skrotbil, som klimatskadligt restprodukt. Men så ålderstigna vrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Hot existerar för olaglig kyrkogård med rostiga bilar i Veberöd
Ingen i Veberöd kommer emellertid att kunna se bilar från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället påträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 personbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då fordonsägarna beslöt att begrava fordonet på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda lockelse. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är överraskande hur illa dessa samlingsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Försakelsen på aktioner från betrodd polis är närmast katastrofal och sporrar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till landets två i särklass belevade och olagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Ryd.