Gravplatser för gamla fordon har övergått till väldiga sevärdheter för alla bilentusiaster från Tidaholm, som gynnar till en stor del av platsens turistinkomster. En del bilskrotar har prövat att etablera någonting likartat genom att ställa upp gamla personbilar. Ansedda fordonsmärken skulle kunna få hit bilbeundrare från hela Svealand, men Länsstyrelsens skrotningsförordning sätter stopp för sådan tankar. Och det Förekommer “gravplatser för gamla fordon” med helt andra syften än presentation av uttjänta personbilar för allmänheten.
Många är illegala fordonsplatser, som är uppenbara att se. Ansvarig naturadministrering är blinda eller anklagar alla andra som vållande, varför dessa naturfarliga områden jobbar utan besök av någon myndighet. Men det förekommer några seriösa skrotar som fått Miljövårdsverkets tilltro att driva sina antika skrotar i det gröna vidare.
Inte en enda legitim kyrkogård för rostiga bilar finns idag i Tidaholm
Det finns otaliga ihopsamlingsområden för skrotade bilvrak i Sverige. Men endast två är behöriga av regionens miljöbyrå som bestående gravplatser för gamla fordon för turister från Tidaholm. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen individer varje år. Fastän ett samhällsorgans beslut om utrensning av alla fordon, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050.
Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens mening för stället och vårdas för den skull på bästa sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båstnäs har inte haft samma assistans till etablering av attraktion.
Här grundades en skrotfirma under 1950-talet. Försäljning av brukade bilreservdelar höll på till 80-talet då skroten avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen annorlunda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att gå omkring och iaktta de äldre sevärdheterna. Dessvärre har dessa besök inneburit minskade personbilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för skövlare. Endast stolar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som turistattraktion eller klimatförstörelse har avhandlas av miljödelegationen. Numera klassificeras en utjänad bil, som klimatvådligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Hot existerar för lagstridig gravplats för gamla fordon i Tidaholm
Ingen i Tidaholm kommer emellertid att kunna se objekt från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då ägarna beslöt att begrava bilen på detta finurliga förfaringssätt.
Och Värmland har det förekommit dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon fördelade i Sverige. Det är förbluffande hur illa dessa samlingsplatser är valda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om transitområden. Försakelsen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass belevade och olagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.