Ingen nostalgisk ägare från Knislinge åker igenom Årjäng eller Kyrkö Mosse utan att besöka en av de här bilkyrkogårdar. Här finns otaliga fordonsvrak från 40-talet och framåt. Ålderstigna vrak befinner sig utan ordning. Men de ålderstigna ljuvligheternas skepnad går inte att bomma. Man tvingas inte vara bilbeundrare för att avguda skrothögarna som omvandlas till väldigt åtgångna med tiden. Forna bilkonstruktörer var inte behov av att grubbla på luftresistans eller bränslekonsumtion.
Så på ritbrädet producerades bilar med dimension och design som inte någon gång mer kommer tillverkas. Inte ens i fantasin. Och Gravplatsen för gamla fordon har omvandlas till stadens stora besöksmål för turister. De alstrar årligen de främsta inkomsterna för ovannämnda städer. Så det förvånar ingen, att klimatbyråarna sätter tummen upp numera. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte emotses. Miljövårdsverket har igenom stentuffa bilskrotningsstadgar har lagt locket på för ivriga efterföljare. Olyckligtvis finns det flertalet olagliga uppsamlingsområden med äldre bilar. De tycks uppträda ogenerat, när myndighets personer från Transportstyrelsen inte opponerar sig på oegentligheterna.
Inte en enda legitim gravplats för gamla fordon finns idag i Knislinge
Det finns några ihopsamlingsställen för uttjänta vrak i landet. Men enbart 2 är certifierade av traktens klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Knislinge. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 individer årsvis. Fastän ett myndighets rådslut om utgallring av alla bilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens värde för platsen och värnas således på lämpligaste vis av samhället.
Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma assistans till upprättande av attraktion. Här skapades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av beg. bilkomponenter fortgick till 1980-talet då verksamheten upplöstes. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen olika märken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät gemene man att vandra runt och beskåda de ålderstigna klenoderna. Olyckligtvis har dessa besök resulterat i färre fordon. Speciellt har Volkswagen-bussar varit omtyckta för plundrare.
Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska ses som sevärdhet eller miljöförstörelse har debatterats av klimatkommittén. Numera kategoriseras en utjänad bil, som miljögiftigt avfall. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot finns för illegal bilkyrkogård i Knislinge
Inte någon i Knislinge kommer dock att kunna observera personbilar från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och kontroll, då bilägarna beslöt att begrava fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i riket. Och det är häpnadsväckande hur illa dessa samlingsområden är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsställen. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legala gravplatser för gamla fordon i Värmland och Ryd.