Mångåriga skrotbilsuppställningar i Vetlanda som liknat kyrkogårdar för rostiga bilar är idag inte legitima. Några nya med tillstånd att visa äldre klenoder kommer aldrig att upprättas. Transportstyrelsen hejdar genom skrotningsregeln alla sådana förslag.
Kasserade fordon är klassade som naturkritiskt avfall och skall demoleras och destrueras av en godkänd skrotningsfirma. Men de fåtal som finns har emellertid övergått till ofantliga besöksmål. Större delen av traktens besöksnäring baseras på och runt dessa gårdar. De korroderade fordonen från förr framkallar flera minnen hos en återblickande fordonsägare. Fordonsmodeller varieras i en skön kombination. Äldre utgångna modeller kan även skymtas bland buskarna. Så inget övrigt kan liknas med atmosfären, från gamla goda tider, än dessa destinationer.
Inte någon tillåten kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Vetlanda
Det existerar en del samlingsområden för uttjänade bilvrak i landet. Men endast 2 är ackrediterade av lokalsamhällets klimatkontor som bestående gravplatser för gamla fordon för turister från Vetlanda. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Fastän ett samhällsorgans fastställande om tömmande av alla personbilar, har ett medgivande, som varar till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens betydelse för stället och vårdas följaktligen på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan undsättning till upprättande av kulturminnen.
Här skapades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av brukade bilreservdelar fortgick till åttio-talet då skrotföretaget upphörde. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Typ tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät vanligt folk att ströva omkring och betrakta de gamla klenoderna. Dessvärre har dessa besök medfört minskade personbilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit tilltalande för plundrare. Enbart stolar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall ses som turistattraktion eller miljöförödelse har debatterats av klimatnämnden. Idag klassas skrotbil, som miljöfarligt restprodukt. Men så ålderstigna skrotbilar har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot finns för lagstridig gravplats för gamla fordon i Vetlanda
Ingen i Vetlanda kommer likväl att kunna observera personbilar från de mest välkända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs gruva lades ned och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa samlingsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om transitställen. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.