Att se en dumpade fordon i naturen är en vämjelse. Men raggare från Höör frestas likväl till en kyrkogård för rostiga bilar som flugor till en sockerbit. Och i landet existerar 2 lovligt anlagda skrothandlare, som förändrats till otroliga fordonsvrak-utställningar. Mängder av personbilar med skilda modeller från 40- till 60-talet existerar spridda för begrundan emellan skog och åkrar. Det är fler än fordonsentusiaster som är imponerad av muskelpaketen och designer av raggaråken. Storslagna runda drag och stora motorer var dåtidens riktlinjer för en duglig skapelse.
Skörden hedras alltjämt av många besökare varje år. Bilkyrkogårdarna har övergått till ortens stora inkomstkälla och skapar de största besöksintäkterna. Dessa inkomster har även minskat naturaktivisternas anspråk på hämtning och upphörande av aktiviteterna. Men en nystart eller utökning av en sådan anläggning är helt spärrad via Naturvårdsverkets krav att skrota en uttömd personbil för återvinning.
Inte någon legal gravplats för gamla fordon finns i dag i Höör
Det förekommer några ihopsamlingsplatser för skrotade fordon i landet. Men blott ett par är behöriga av ortens klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Höör. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Trots ett departements beslut om utrensning av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett bevis på besöksnäringens mening för orten och värnas för den skull på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma assistans till upprättande av sevärdhet.
Här startades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av beg. bilkomponenter fortgick till åttio-talet då skroten upphörde. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att vandra omkring och beskåda de föråldrade rariteterna. Dessvärre har dessa besök medfört färre fordon. Först och främst har Volvo Pv-444 varit attraktiva för skövlare. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Värmland ska ses som sevärdhet eller klimatförödelse har diskuterats av klimatnämnden. Idag rangordnas ett uttjänt fordon, som miljögiftigt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara existerar för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Höör
Inte någon i Höör kommer ändå att kunna beskåda fordon från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då ägarna bestämde sig att begrava bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Det är förbluffande hur illa dessa samlingsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsområden. Bristen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legitima bilkyrkogårdar i Årjäng och Kyrkö Mosse.