Bilkyrkogårdar har högre status än skrotbilssamlingar i Iggesund

Inte en kotte i Iggesund vill bekanta sig med illegitima och miljögiftiga ihopsamlingsställen för uttjänta bilar. Men det är någras fantasi att gästa en bilkyrkogård. Alla återblickande bilinnehavare fantiserar om epoken, då de mulliga och bränsleslukande monstren infördes. På den skandinaviska marknaden var nord amerikanska fordonsmärken ledande. Det är kvarlevorna från dessa märken, som dra till sig besökare till landets två auktoriserade upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få beskåda ett gammalt lysande muskelknippe åkande i vardagen är få förunnat.

Men på en en gravplats för gamla fordon existerar ett helt koppel av riktiga förebilder från makalösa produkter. En tur jämte dessa klenoder, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är inte nödvändigt att reflektera på överhängande klimatproblem med dagens förlegade bilar. Bara trivas av de runda gestaltningarna som aldrig kommer tillbaka.

Ingen tillåten bilkyrkogård existerar idag i Iggesund

Det existerar flertalet uppställningsställen för avdankade bilvrak i Sverige. Men enbart två är godkända av områdets miljöbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Iggesund. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årsvis. Trots ett myndighets beslut om utrensning av alla personbilar, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens värde för stället och värnas därför på lämpligaste förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma assistans till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av brukade reservdelar höll på till 1980-talet då skroten upphörde. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans mark.

Cirka tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav gemene man att promenera omkring och observera de förlegade sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar resulterat i färre fordon. Framför allt har Volvo Pv-444 varit populära för skövlare. Endast fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljöförstörelse har argumenterats av miljönämnden. Idag rangordnas bilvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så gamla vrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Risk förekommer för förbjuden kyrkogård med rostiga bilar i Iggesund

Inte någon i Iggesund kommer likväl att kunna betrakta bilar från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då ägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon fördelade i Sverige. Det är förbluffande hur uselt dessa samlingsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsplatser. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Småland.