Samlingsställen i Nora för uttjänta bilar är strängt illegitima. Men inte de 2 idag auktoriserade och omtalade skrot-kyrkogårdarna i Kyrkö Mosse och Båtnäs. Några nya kommer likväl inte någonsin att uppkomma åter. Naturvårdsverkets bilskrotningsbestämmelse att göra sig av med personbilen med återbruk grusar alla sådana tankar. De befintliga har numera fått klimatavdelningarnas godkännande att dra in inkomster till kommunerna. Mängder av entusiastiska bilägare kör till de avlägsna orterna årligen. Med sådant resultat backar till och med den mest högljudda miljöeldsjälen.
Och det är tur för massa fantaster. Tjuvar och vandaler sjunker ändå mängden. Det är först och främst amerikanerna som dra till sig det främsta engagemanget. De bullformade formerna från dessa bilar är utan liknelse. Dåtidens fordon skapades av designers, som inte var skyldiga ta hänsyn på tyngder eller bränsleekonomi. Det är endast en illusion att vänta sig en ny Pontiac Catalina eller någon annan efterapning av dessa tjusiga utformade muskelpaket skall återuppstå.
Inte en enda legal kyrkogård för rostiga bilar finns nu för tiden i Nora
Det förekommer otaliga ihopsamlingsplatser för uttjänta bilvrak i Sverige. Men enbart ett par är godkända av bygdens miljöavdelning som permanenta gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Nora. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra modeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer varje år. Trots ett kommunalt beslut om elimination av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050.
Det om inget är ett belägg på turistnäringens roll för orten och värnas följaktligen på ultimata sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan hjälp till inrättande av attraktion. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Handel av beg. delar ägde rum till åttio-talet då skroten avvecklades. Vraken blev kvarlämnade efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Typ tusen skilda fordonsmodeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att vandra runt och beskåda de äldre klenoderna. Tyvärr har dessa besök inneburit minskade objekt. Framför allt har Volvo Pv-444 varit lockande för tjuvar. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som sevärdhet eller miljökatastrof har argumenterats av miljöutskottet. Nuförtiden klassificeras en utjänad bil, som klimatskadligt avfall. Men så gamla vrak har självrensats och miljöproblem har sanerats från marken.
Risk existerar för lagstridig gravplats för gamla fordon i Nora
Ingen i Nora kommer ändå att kunna observera fordon från de mest välkända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då bilägarna tog beslutet att begrava bilen på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra illegala bilkyrkogårdar utspridda i landet. Det är förbluffande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om samlingsställen. Försakelsen på handlanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.