Ingen tillbakablickande fordonsinnehavare från Bodafors färdas genom Värmland eller Kyrkö Mosse utan att hälsa på en av dessa kyrkogårdar för rostiga bilar. Här finns otaliga fordonsvrak från mitten av förra seklet. Förlegade vrak ligger om vartannat. Men de förlegade skönheternas modell går inte att missa. Man tvingas inte vara bilbeundrare för att uppskatta karosserna som övergått till väldigt åtgångna med tiden. Dåtidens fordonsbyggare var inte behov av att fundera på luftmotstånd eller bränsleförbrukning. Så på konstruktions stadiet uppfanns bilar med dimension och skepnad som inte någonsin mer kommer framställas.
Inte ens i drömmen. Och Bilkyrkogården har omvandlas till stadens turistmagneter. De frambringar årligen de bästa inkomstkällorna för berörda samhällen. Så det förundrar ingen, att klimatkontoren sätter tummen upp numera. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte förväntas. Transportstyrelsen har via hårda skrotningsstadgar har lagt locket på för ivriga avkomlingar. Olyckligtvis finns det flera olagliga insamlingsområden med äldre fordon. De verkar handla obesvärat, när inspektörer från Naturvårdsverket inte påverkas på lagbrotten.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon existerar nuförtiden i Bodafors
Det förekommer flera uppställningsområden för avdankade bilar i Sverige. Men blott 2 är legitimerade av traktens klimatavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Bodafors. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra märken från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 individer årsvis.
Fastän ett kommunalt rådslut om utrensning av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som varar till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens roll för orten och skyddas således på ultimata förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft likadan assistans till inrättande av sevärdhet. Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Försäljning av beg. bilreservdelar pågick till 80-talet då skroten upphörde. Bilvraken blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var placerade på annans mark.
Typ tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att promenera omkring och se de gamla klenoderna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar inneburit färre bilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för skövlare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljöförödelse har debatterats av klimatdelegationen. Idag klassificeras skrotbil, som miljöskadligt restprodukt. Men så gamla skrotbilar har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Risk existerar för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Bodafors
Inte någon i Bodafors kommer emellertid att kunna observera fordon från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 fordon fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta smarta sätt. Och Värmland har haft hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar fördelade i riket. Det är förvånande hur förkastligt dessa samlingsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitställen. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.