Att se en övergiven bil i skog och mark är en olust. Men raggare från Gånghester attraheras likväl till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. Och i landet förekommer två legitimt grundade skrotföretag, som förändrats till osannolika fordons-utställningar. Tusentals personbilar med skilda bilmärken från mitten av 1900-talet förekommer utspridda för beskådning bland träd och buskar.
Det är mer än bilbeundrare som är imponerad av de förre detta vrålåken och designer av raggaråken. Fina bulliga drag och stora hästkrafter var den tidens riktlinjer för en kvalificerad skapelse. Skörden beundras fortfarande av tiotusentals besökare varje år. Skrot kyrkogårdarna har övergått till samhällets mjölkko och genererar de bästa besöksintäkterna. Dessa förtjänster har dessutom bromsat klimatkämparna fordran på bärgning och nedläggning av sysselsättningarna. Men en nyetablering eller breddning av en sådan inrättning är helt blockerad igenom Miljövårdsverkets anspråk att skrota en uttömd skrotbil för recirkulation.
Inte en enda tillåten bilkyrkogård förekommer nu för tiden i Gånghester
Det existerar otaliga ihopsamlingsställen för avdankade fordon i Sverige. Men endast ett par är ackrediterade av regionens klimatbyrå som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Gånghester. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 människor varje år. Fastän ett departements rådslut om utgallring av alla personbilar, har ett godkännande, som fortgår till 2050.
Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens roll för stället och omhuldas således på lämpligaste förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan assistans till inrättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av brukade reservdelar ägde rum till 80-talet då bilskroten upphörde. Vraken blev orörda efter viss omhändertagande av bilar, som var placerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att vandra omkring och observera de förlegade klenoderna. Beklagligtvis har dessa besök inneburit minskade bilar. Först och främst har Volkswagen-bussar varit attraktiva för tjuvar. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som sevärdhet eller miljöförstörelse har avhandlas av miljödelegationen. Nuförtiden kategoriseras fordonsvrak, som miljövådligt restprodukt. Men så ålderstigna skrotbilar har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Hot förekommer för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Gånghester
Inte en själ i Gånghester kommer likväl att kunna beskåda fordon från de mest välkända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då ägarna tog beslutet att begrava bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har haft osynliga dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsställen är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitställen. Försakelsen på aktioner från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och olagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.