Ingen tillbakablickande bilinnehavare från Gävle färdas genom Årjäng eller Ryd utan att besöka någon av dessa gravplatser för gamla fordon. Här förekommer många skrotbilar från mitten av förra seklet. Äldre fordonsvrak befinner sig utan ordning. Men de äldre skönheternas skepnad går inte att förbise. Man måste inte vara bilbeundrare för att beundra skrothögarna som förvandlas till rostiga med tiden. Forna bilkonstruktörer behövde inte fundera på luftfriktion eller drivmedelsförbrukning.
Så på ritbrädet uppfanns bilar med storlek och form som inte någonsin mer kommer framställas. Inte ens i fantasin. Och Kyrkogården för rostiga bilar har omvandlas till ortens stora besöksmål för turister. De skapar årligen de bästa inkomsterna för berörda orter. Så det förvånar ingen, att klimatkontoren sätter tummen upp numera. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte emotses. Länsstyrelsen har genom tuffa bilskrotslagar har förbjudit efterföljare. Tyvärr existerar det flertalet illegala insamlingsställen med äldre personbilar. De verkar agera ogenerat, när inspektörer från Transportstyrelsen inte reagerar på lagbrotten.
Ingen legal bilkyrkogård finns nu för tiden i Gävle
Det finns massa uppställningsområden för uttjänta vrak i landet. Men endast två är certifierade av bygdens klimatbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Gävle. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen människor årligen. Trots ett myndighets beslut om avlägsnande av alla bilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens värde för stället och värnas följaktligen på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma assistans till upprättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Säljande av beg. reservdelar fortgick till åttio-talet då verksamheten upplöstes.
Bilvraken blev orörda efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Typ tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, medgav gemene man att gå omkring och beskåda de föråldrade klenoderna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Framför allt har Saab V-4 varit attraktiva för skövlare. Enbart stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som turistattraktion eller miljökatastrof har debatterats av miljöutskottet. Idag rangordnas bilvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Risk existerar för illegitim gravplats för gamla fordon i Gävle
Inte någon i Gävle kommer emellertid att kunna beskåda bilar från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 fordon fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att jordfästa fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda lockelse. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Och det är förvånande hur bedrövligt dessa uppställningsställen är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om samlingsställen. Bristen på aktioner från betrodd myndighet är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till landets 2 i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.