Ingen tillbakablickande bilinnehavare från Gnosjö åker genom Värmland eller Ryd utan att besöka en av dessa bilkyrkogårdar. Här existerar oräkneliga bilvrak från mitten av förra seklet. Gamla fordonsvrak befinner sig huller om buller. Men de gamla skönheternas modell går inte att missa. Man måste inte vara bilfantaster för att avguda skrothögarna som förvandlas till väldigt åtgångna med åren. Dåtidens bilbyggare behövde inte fundera på luftmotstånd eller drivmedelsförbrukning. Så på ritbrädet producerades fordon med dimension och design som inte någonsin mer kommer fabriceras. Inte ens i fantasin.
Och Kyrkogården för rostiga bilar har omvandlas till samhällets turistmagneter. De alstrar årligen de främsta vinsterna för ovannämnda bygder. Så det förundrar ingen, att naturkontoren sätter tummen upp numera. Men några nyetableringar kan inte emotses. Transportstyrelsen har genom tuffa bilskrotsförordningar har lagt locket på för ivriga efterkommande. Dessvärre existerar det en del förbjudna uppsamlingsområden med ålderstigna bilar. De verkar verka oberört, när tillsynsorganet Länsstyrelsen inte reagerar på oegentligheterna.
Inte någon legitim kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Gnosjö
Det förekommer otaliga uppställningsplatser för avdankade personbilar i Sverige. Men blott två är legitimerade av områdets klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för resenärer från Gnosjö. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals modeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årligen. Trots ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens innebörd för stället och omhuldas följaktligen på yppersta vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma undsättning till inrättande av attraktion. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet.
Försäljning av begagnade bilkomponenter höll på till åttio-talet då skrotföretaget upphörde. Vraken blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans egendom. Cirka tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät privat personer att knalla runt och se de förlegade sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa vistelser resulterat i minskade objekt. Först och främst har Volkswagen-bussar varit lockande för tjuvar. Enbart inredningar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som kulturminne eller klimatförstörelse har avhandlas av klimatutskottet. Nu för tiden kategoriseras fordonsvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Risk existerar för lagstridig gravplats för gamla fordon i Gnosjö
Ingen i Gnosjö kommer ändå att kunna observera bilar från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då fordonsägarna tog beslutet att begrava fordonet på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Och det är förvånande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsplatser. Bristen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Ryd.