Miljön på en bilkyrkogård är bättre än dumpade vrak i Sunne

Ingen nostalgisk bilägare från Sunne kör igenom Årjäng eller Ryd utan att gästa en av dessa gravplatser för gamla fordon. Här finns många bilar från mitten av förra seklet. Gamla bilar ligger utan ordning. Men de äldre ljuvligheternas design går inte att missa. Man måste inte vara fordonsentusiaster för att avguda stålskeletten som förvandlas till rostiga med åren. Forna biltekniker behövde inte grubbla på luftfriktion eller bensinanvändning. Så på konstruktions stadiet skapades bilar med storlek och skepnad som aldrig mer kommer att visas. Inte ens i fantasin. Och Gravplatsen för gamla fordon har förvandlas till samhällets stora besöksmål för turister.

De frambringar årligen de största inkomsterna för nämnda bygder. Så det överraskar ingen, att miljöämbetsverken sätter tummen upp numera. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte emotses. Länsstyrelsen har genom stentuffa återvinningsregler har lagt locket på för ivriga efterföljare. Tragiskt nog förekommer det massor av olagliga uppsamlingsställen med förlegade bilar. De verkar agera oberört, när myndighets personer från Transportstyrelsen inte opponerar sig på lagbrotten.

Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar idag i Sunne

Det förekommer massa samlingsställen för kasserade bilvrak i landet. Men enbart 2 är legitimerade av områdets klimatkontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Sunne. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor varje år. Även fast ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla bilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens betydelse för orten och vårdas således på lämpligaste vis av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma undsättning till inrättande av attraktion.

Här skapades en bilskrot under mitten av förra seklet. Försäljning av brukade bilkomponenter fortgick till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. Vraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen olika märken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät vanligt folk att ströva omkring och beskåda de äldre sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa vistelser medfört minskade bilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för tjuvar. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska ses som sevärdhet eller miljöförstörelse har avhandlas av klimatkommittén. Idag kategoriseras ett uttjänt fordon, som miljövådligt restprodukt. Men så ålderstigna vrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Risk finns för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Sunne

Inte någon i Sunne kommer likväl att kunna beskåda fordon från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 fordon fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är häpnadsväckande hur illa dessa uppställningsområden är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsplatser. Bristen på aktioner från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass belevade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.

Miljön försämras med bytet av vevaxel i Mazda-616 från Botkyrka

Miljön försämras med bytet av vevaxel i Mazda-616 från Botkyrka

Ett fordons varaktighet är mycket beroende på antal mil och services. Att en vevaxel i Mazda-616 från Botkyrka måste bytas efter 10 år och femton tusen mil är inte ovanligt. Och fordonsinnehavaren måste räkna med att ytterligare reservdelar måste fixas före det är hög tid för bildemontering. Allt beror helt på vad nästa lagning kommer att kosta. Så länge det existerar billiga beg. reservdelar att anskaffa slipper man lämna bilen till skroten.

Miljön beaktas inte i samband med byte av stötdämpare i Opel-Blitz från Färgelanda

Miljön beaktas inte i samband med byte av stötdämpare i Opel-Blitz från Färgelanda

Byte av stötdämpare i Opel-Blitz från Färgelanda är befogat så länge den fullständiga kostnaden underskrider den reparerade personbilens betydelse. Men så tänker inte den sanna naturkämpen för lämpligare omgivning. Bilens förändras i ett rasande hastighet. Och det är troligtvis massa och kraft som ställs mot bränsleförbrukning och CO2-utsläpp.